mysbruk

såg allt gammalt skruvat jag skrivit, vilket kaos

har varit här i västmanland på behandlingshem lite över tre månader

ska vara november ut, skulle egentligen åkt hem för några veckor sen,

men kände mig fan inte redo. trivs så bra här, fina människor, fina relationer

så mycket djupare än på utsidan då vi går in på tunga grejer med varandra i grupp.

alla är här är vi narkomaner och alkoholister & delar samma problem, ett beroende.

kände mig besegrad för länge sen, eller rättare sagt behövde komma bort från allt,

få distans hitta mig själv och upptäcka någon mening med livet..

jag kom hit i sommras, väck på benzo, alkohol, ritalin, tramadol och hasch.

osäker och aningen rädd för hur allt skulle bli, om man skulle bli accepterad,

om folk skulle upptäcka hur sjuk jag egentligen var. men det har fungerat otroligt bra,

trodde aldrig människor var så trevliga mot en främling som mig.

den första tiden uppe på abstinensen var skit rent ut sagt, undrade var fan jag var,

och varför jag, gång på gång hamnar i så konstiga situationer, varför det alltid verkar

som om jag inte kan styra mitt eget liv. sov mestadels hela dagarna, mardrömmar, förvirring

och dem gav mig ju fan aldrig tillräckligt med medicin. en pundare får aldrig nog.

då jag nu är i förlängd behandling och får använda min mobil, tänkte jag använda denna blogg,

till att skriva av mig. med tangentbordet som jag har i min mobil faller texten tankarna,

känslorna så mycket lättare på plats. anar att ingen mer än mig kommer läsa detta, men

för mig gör det ingenting. gång på gång då jag varit aktiv i mitt missbruk, men inte kunnat finna ro,

har jag som nu försökt skingra all ångest och olustiga känslor genom att använda mina skapande förmågor.

genom att på fyllan skrika, sjunga dans, påtänd prata med mig själv, halvt psykotisk skriva osammanhängande saker.

min kamera, min gitarr, min målarduk, mina vänner därhemma, allt är så långt borta nu.

så jag väljer skeva sms, stöttande brev, kärleksfulla dikter och osammanhängande texter här för att lätta på mitt hjärta.

söndag kväll, imorgon ny vecka. vill verkligen, försöker verkligen lära mig så mycket som möjligt under tiden här,

förstår sjukdomen rent intelligent, hur den på många plan fungerar vad man bör göra och inte göra.

men rent känslomässigt är jag inte där ännu. rädd att när jag ska hem, att jag åter igen känner mig ensam, utanför,

otillräcklig. och kommer börja igen, välja ensamheten och dekadensen. ensam och ensam har jag väl egentligen aldrig varit.

men även om jag har blivit överröst med kärlek och komplimanger, har det alltid varit något som fattats.

här har jag många goda vänner som jag numera känner väl, som gillar mig för den jag är. som söker stöd, och anförtror sig åt mig.

jag har faktist börjat tro på mig själv, börjar gilla mig själv för den jag är. lite mer realistisk självbild än innan.

längtar efter mina fina vänner där hemma, men är fan rädd för att åka hem. hur ska det gå på utsidan och med all frihet.

dags att gå upp till herrgården hämta the, röka en cigg sen kanske sova. eller skriva mer. älskar hur lätt man skriver med tangentbord, med pennan i hand och på ett papper flyter det inte alls på, på samma sätt. synd bara att jag ej kan göra vissa tecken och skärmen på min mobil är liten. men vad gör det, de viktigaste är att jag får skriva.

vad är det för människa som döljer sig bakom all den där texten. känns som det är svårt att måla upp en rättvis bild. tankarna är många och tiden knapp. hösten är här, folket oroar sig för spökerier på denna herrgård. gammalt ställe och personalen och många patienter har sett, hört ja varit med om mycket skum. larmen går alltid. synd att man aldrig själv får uppleva något. fast jag till och med brukar vara ute på bygget om natten och vandra när jag ej kan sova. hur som helst, skönt att du finns. kram